Ni vet att jag förut skrev att det var en grej som hade hänt, som jag inte ville ta upp här för att det inte skulle göra saken bättre och att det var anledningen till att jag inte bloggade? Tänker dock ta och berätta det nu. En släkting till mig fick lungcancer för cirka 6-7 veckor sedan på grund av rökning. Han blev dålig väldigt väldigt fort. Ju mer tiden gick desto sjukare blev han. Han blev flyttad till Handens Närsjukhus för att läkarna ansåg att dom inte kunde rädda honom, han var för svag. Jag var och hälsade på honom förra veckan för att säga hejdå, ta farväl liksom. Jag får ständigt upp bilder i mitt huvud på hur han såg ut och sedan små "filmer" på hur det var där, hur mycket alla grät och hur jävla mycket känslor det var. När jag stod framför hans säng på sjukhuset så kände han igen alla förutom mig. Han var tvungen att fråga min pappa vem jag var. Helt ärligt så vet jag inte varför det hände. När vi skulle gå så kramade jag om honom och då insåg han att det var jag som stod där, så han kramade mig extra hårt och släppte inte taget. Läkarna sa att hans död var nära, det var liksom från timmar till dagar. 

 

Jag har gråtit så mycket den här veckan. I torsdags tog det bort hans andningsmaskin, och han sov i ett dygn ungefär. Dagen efter - alltså i fredags- smsade jag pappa för att se om han visste hur han mådde. Fick svar en timma senare där det stod "Han dog för 1 timme sen". Det här smset fick jag alltså i skolan. Sån tur att jag hade Amanda då som stod och kramade om mig och berättade att allt skulle ordna sig, att han är på en bättre plats nu och att han slipper allt lidande. Men som rubriken säger, du kan inte dö utan att döda någon annan. 

 

Jag har suttit med mamma hela kvällen och pratat om det. Vi båda har suttit och gråtit. Jag har ganska många vänner som röker, så jag ber er att snälla sluta för vill absolut inte att detta händer med er. Det är svårt att hantera och man känner sig så tom för det finns ingenting man kan göra.